Den 5e december 2012, hade gått över exakt 2 veckor och då var det dax för sådan läkarkoll eftersom jag började bli överburen. Hjärtljudet för Gustaf var som det skulle vara, han var kanske inte så aktiv i magen men det var lite svårt för honom att röra sig pga hans storlek. Ultraljudet blev av och fostervattnet var som det skulle vara. Sedan blev det att kolla om jag var öppen överhuvudtaget och det var jag..utan att jag hade haft känningar om det så hade jag öppnat mig cirka 4 cm! Det blev lite diskussion om vad jag ville göra, hans förslag var först om jag ville åka hem och vänta ut det eftersom jag redan nu var öppen men det ville jag inte. Kände mig inte trygg med det eftersom jag inte hade fått en enda förvärk när jag hade öppnat mig så jag bad om att bli igångsatt med anledning till rygg och höftsmärtor, läkaren förstod exakt vad jag menade och pratade direkt med en barnmorska som följde mig upp till förlossningsavdelningen. Kom in till ett litet rum som jag skulle hålla till, ända till Gustaf kom ut! Strax efter 10.15, kom två barnmorskor in.. nu skulle hinnorna spräckas så vattnet skulle gå. Trodde det skulle göra ont eftersom det inte skulle vara på ett naturligt sätt men det enda som kändes var faktiskt när de var just där nere för att försöka få hål. Två försök blev det och när det blev tredje gången så lyckades det - tredje gången gillt (?) Klockan närmade sig 12 och då började värkarna bli lite mer smärtsammare samt mer regelbundna! Första bedövningen blev lagt vid hinnorna, kommer dock ej ihåg vad den hette men den fungerade så att hinnorna blev bedövade och inte kände av sammandragningarna lika smärtsamt som jag innan hade känt av de. Efter en stund när värkarna hade blivit ännu mer smärtsammare beslutade barnmorskan att det var dax för EDA, gjorde helvetes ont att få den men fy fan vad skillnad det blev efteråt! Allt gick väldigt fort i timmarna, vid 15 tiden fick jag de riktiga sammandragningarna och jag var nu nästan helt öppen. Jag hade börjat känna av att jag ville krysta men barnmorskan försökte att hålla det en liten stund till så jag kunde öppna mig mer! Tyvärr kunde jag inte hålla emot krystningarna alltför mycket så efter en liten stund började jag krysta, och herre min gud vad kroppen ville ha ut barnet. Det krystade och krystade, även om jag inte hade ork eller kraft att arbeta med det. Hade inte många krystningar, allt som allt hade jag krystningar i 10 minuter och 15.34 kom en stor grabb ut, skrek så det hördes i hela rummet! Han kunde inte riktigt än komma upp på min mage för navelsträngen var väldigt kort så han fick ligga vid buken på mig tills den blev klippt och sedan fick jag gosa med den nya familjemedlemmen ♥ Jag själv klarade mig helt, behövdes inte sys eller något! Fick enligt barnmorskan enbart ett skrubbsår som skulle läka av sig själv! Eftersom förlossningen enligt mig hade gott så bra och jag och Gustaf mådde bra så ville jag åka hem dagen efter! Det blev läkarkoll och han gav oss på morgonen godkänt att åka hem och då kan ni gissa på att jag packade fort! Ut ville jag, jag ville hem till man och dotter!

Hela förlossningen tyckte jag var mycket bra, personalen var änglar och fanns vid min sida hela tiden! Var inte ett dugg orolig eller något, även om jag var där själv! Ont gjorde det, men finns det någon bättre smärta än att veta att man pressar fram ett barn? Gustaf, Olander kom till världen den 5e december 2012 och vägde 4065 G och var 53 cm lång!